Longering

Här kan du läsa om longering

Introduktion

Liksom ridning och körning är longering en träningsform som kräver kunskap, timing och känsla. För att uppnå goda resultat krävs både förståelse för hästens biomekanik och regelbunden träning. Eftersom jag förespråkar varierad träning, där man varvar exempelvis dressyr, markarbete, hoppning, longering, uteritter och tömkörning, kommer jag här att gå igenom grunderna kring longering.

Ett vanligt påstående när longering kommer på tal är att "longering sliter på hästens ben". Det stämmer att longering, precis som ridning och körning, kan innebära ökad belastning om den utförs felaktigt eller ensidigt. Däremot kan longering, när den görs på rätt sätt, bidra till att bygga upp hästen både muskulärt och konditionsmässigt.

Varför longerar man?

Longering kan användas i många olika sammanhang, till exempel för att:

• förbereda hästen för tömkörning

• utveckla korrekt och jämnt fördelad muskulatur

• träna ryttarens sits genom att hästen longeras

• bygga upp hästens kondition, till exempel efter vila eller sjukdom

• göra hästen mer uppmärksam på röst- och kropps­hjälper

• förbättra hästens balans, form och gångarter

• motionera hästen när ridning eller körning inte är möjlig, exempelvis på grund av underlag, utrustningsproblem eller efter veterinär- eller behandlarbedömning

• träna unghästar och förbereda dem för ridning eller körning

• med mera

Viktigt att tänka på

Longering är fysiskt krävande för hästen och bör därför utföras med eftertanke. Ett longeringspass bör vanligtvis inte överstiga cirka 30 minuter, där den faktiska arbetstiden i trav och galopp är kortare. För unghästar ska passen vara betydligt kortare.

Underlaget ska vara jämt, halkfritt och ha en naturlig svikt, eftersom ojämnt eller hårt underlag ökar risken för överbelastning och skador. Variation i varv, tempo och övningar är också viktigt för att minska ensidig belastning.

Utrustning vid longering

Vid longering är rätt utrustning och korrekt hantering avgörande för både säkerhet och träningsresultat.

Vanlig utrustning vid longering:

• Kapson – används ofta till unghästar som ännu inte är vana vid bettets inverkan, men kan även användas till äldre hästar. Kapson rekommenderas särskilt vid longering med hoppning i lina, då den minskar risken för ryck i munnen.

• Träns – används utan tyglar, alternativt med tyglarna fästa under käkremmen.

• Benskydd – strykkappor eller arbetsbandage rekommenderas, särskilt fram, och gärna även bak.

• Longergjord – gärna med vojlock eller schabrak under.

• Sadel – stigbyglar ska alltid vara uppfästa.

• Longeringspiska – skaft ca 1,7–2 meter, snärt ca 2 meter.

• Longerlina – cirka 7 meter lång.

Fästa longerlinan

Longerlinan kan fästas på flera sätt:

1. Genom den inre bettringen, över nacken och till den yttre bettringen (haken vänd utåt).

2. Endast i den inre bettringen (yttertygeln ska då vara inspänd).

3. Från den inre bettringen till longergjorden (yttertygeln inspänd). OBS: detta alternativ passar endast välskolade hästar.

Genomförande

När hästen leds från stallet till longeringsplatsen ska den inte vara inspänd. Longerpiskans snärt ska vara upplindad. Longeringen sker från mitten av den volt som ska användas.

När man är redo att börja longeringsarbetet vecklas piskans snärt ut. Hästen ska först få värma upp i några minuter i skritt och trav utan inspänning.

När hästen är uppvärmd görs halt på voltspåret. Hästen leds därefter in till voltens mitt där inspänningen justeras. Av säkerhetsskäl spänns den yttre inspänningen först, därefter den inre. På välskolade och lösgjorda hästar kan den inre inspänningen vara något kortare för att ge lätt ställning i rörelseriktningen.

Piskan ska av säkerhetsskäl inte läggas på marken. Hästen ska vänjas vid piskan och inte uppleva den som hotfull.

Linföring och position

Linan hålls i den hand som motsvarar longeringsvarvet (höger hand i höger varv). Piskan hålls i den andra handen, med handflatan vänd mot hästen.

Med hjälp av röst, piska och kroppsspråk driver man hästen ut på linan, som tillåts löpa mellan tumme och pekfinger. Hästen ska söka ett mjukt stöd och arbeta mellan hand, lina och piska. Voltens storlek bör vara cirka 14–16 meter.

Linföraren rör sig i en liten cirkel och riktar sin position mot den del av hästen som ska påverkas, vanligtvis området mellan bog och höft. Linan hålls vågrätt mot hästens mun. Man bör sträva efter att kunna stå relativt stilla och endast vrida runt den inre foten, men hästens reaktioner avgör voltens storlek.

Vid tvåhandsfattning hålls den upplindade linan i piskhanden. På välskolade hästar kan enhandsfattning användas.

Piskan hålls lätt höjd över marken och höjs ytterligare när den ska inverka. Som förstärkande hjälp kan piskan användas genom lätt beröring eller markering, aldrig som bestraffning.

Hjälper vid longering

Hjälperna består av:

• rösten

• piskan

• linan

• linförarens kroppsspråk

Framåtdrivande hjälper

• Piskan: höjs lätt och riktas mot hästens bakdel.

• Rösten: uppmuntrande kommandon används:

  • halt till skritt: "Skritta"

  • skritt till trav: "Trava"

  • galoppfattning: "Galopp"

Förhållande hjälper

• Piskan: sänks och blir passiv.

• Rösten: lugnande och dämpande kommandon används:

  • "Håååhh"

  • galopp till trav: "Trava"

  • trav till skritt: "Sakta"

  • till halt: "Ptroo" eller "Halt"

Vändande hjälper och byte av varv

Vid vändning leds hästen med linan och eventuellt små, mjuka lintag. Vid behov kan linföraren ta ett steg bakåt. När hästen vänt mjuknar man i handen och driver sedan försiktigt framåt så att hästen rätar ut sig.

Byte av varv sker genom att:

1. göra halt ute på linan

2. gå fram till hästen och samla upp linan i jämna slingor

3. hålla piskan under armen

4. leda hästen till voltens mitt

5. justera utrustningen och byta sida

Longeringen påbörjas därefter på nytt från voltens mitt.

Datum: 2026-01-13

Reviderad:

Författare: Kim Carlsson, djurvårdare utökad nivå, Hällefors